Time Well Spent

Mitt arbete handlar om konsten att smycka. Jag finner skönhet i kontrasten mellan feminint och maskulint kodad estetik.

Under tidens gång har jag problematiserat begreppet könsneutralitet. Jag har haft svårt att tolka begreppet könsneutralitet inom formgivning då resultatet oftast blir en avsaknad utav könsuttryck.

I min mening skapas könsneutralitet när maskulinitet och femininitet tillåts samexistera. Jag undersöker därför könsneutralitet som ett sammanfogande av maskulinitet och femininitet, snarare än dess avsaknad. I detta projekt utmanar jag min egen föreställning om ornamentik och dekor som feminint kodad.

Med Genderfucked Ornament ämnar jag att representera spektrumet mellan maskulint och feminint kodad estetik. Under arbetets gång har jag kommit fram till att ornamentik kan anses som maskulin likväl feminin. Den behöver inte vara det ena eller det andra, den kan vara Genderfucked.

Senaste året har jag längtat efter en tid där restaurangbesök tillhör vardagen igen. Under våren har undersökandet av hur restauranger kan se ut framöver resulterat i en restaurang för mathantverk.

Med inspiration från slöjdtraditioner har jag formgivit en inredning som ska förmedla en handgjord känsla. Att objekten är gjorda speciellt för denna plats och berättar att någon lagt ner sin tid och omtanke i dem.

Min förhoppning är att möblerna jag skapat för denna restaurang ska belysa relationen mellan maten som serveras och det hantverksmässiga skapandet. Slöjdade föremål är, likt mathantverk, präglade av handens arbete och slöjdarens kunskaper om material och tekniker.

Möbeln som främst materialiserar mina tankar om det handgjorda är matbordet, tillverkat i massiv björk med karvade och betsade detaljer. Rumsligheten som helhet består av främst egenritade möbler, med undantag för stolar och belysning, och visas i illustrationer och modell i skala 1:25.

Libro är ett hållbart, nischat mikrobibliotek fokuserad på konst, design och arkitektur. Dess syfte är att leverera konst till förorter och utsatta områden för att göra den tillgänglig för alla.

Var och en av oss har vid något tillfälle haft problem med att hitta informationskällor. Förr eller senare slutar vår sökning med behovet av en viss bok, som antingen kan köpas eller lånas från ett nischat bibliotek. I tider av pandemin finns det inget val alls – de flesta nischbiblioteken stängdes för vanliga besökare.

Om allt är lite enklare inom vetenskapliga områden, blir problemet mer komplicerat när det gäller konst. Under den tid jag spenderade på projektet upptäckte jag snabbt att konsten fortfarande betraktas som en klass sak. Konstresurser koncentreras i stadens centrum medan förorter och utsatta områden glöms bort. Bibliotekens roll för demokratin har många talat om, men orden har inte lett till förändring.

Kan jag ändra något? – den här frågan inspirerade mig att skapa ett koncept av ett mikrobibliotek som tack vare sin enkla och universella design kan byggas var som helst: i en park, nära tunnelbanan och mitt på torget.

Beständighet & förgänglighet. Vad är det? Olika förhållande till tid? Rörelse i olika tempon?

Måltiden är en förgänglig aktivitet som vår beständiga existens är helt beroende av. Som f.d. dansare vid Kungliga Operan och som skådespelare har jag hittills uteslutande arbetat med flyktiga och förgängliga konstformer. Dans och teater gestaltas ena kvällen och är borta nästa dag.

Min far arbetade i sten och hans skulpturer står kvar, trots att han själv är borta. Projektet grundar sig i yrkesmässig och personlig erfarenhet. Under projektet har tankar på skillnader mellan den västerländska och österländska synen på objekt, upplevelse och värde väckts. Den västerländska är mer uppdelad i förhållande till etik och estetik, med medvetande och materia åtskilda.

Har samtidens västerländska människa förlorat en djupare koppling mellan människa och miljö? Det tror jag är en viktig fråga att ställa inom designdiscipliner. En reflektion kring objekt, tid och värde.

Matbord 150 kg tillverkat av svensk Biskopsgårdendiabas.

I ett försök att ta kritisk design ur sitt vanliga utställningssammanhang har jag applicerat metoden på en produkt som är formgiven för massproduktion och konsumtion.

För att formgivning ska fortsätta vara relevant i ständigt föränderliga tider behöver vi utforska olika designteorier och metoder och lära oss att tillämpa dem i nya sammanhang.

Kritisk design är ofta provokativ – dess syfte är att utmana betraktarens förutfattade meningar, vilket öppnar för nya perspektiv och diskussioner. På sätt och vis är det motsatsen till den massproducerade formgivningen.

Med kritisk design som utgångspunkt har jag formgivit en vas som är provocerande utan att skriva en på näsan. Avsikten är att undvika att vasen hamnar i en kategori av exklusiva produkter som är utom räckhåll för den breda allmänheten, och i stället massproduceras och presenteras i ett kommersiellt sammanhang.

Vasens alla formval, den tunga stenen med det sköra glaset, är tagna för att väcka frågor om konsumtion och inleda diskussion bland konsumenter.

Det som intresserar mig med ljus är den inverkan den har på oss människor.
Reflect – Reshape är en ljusupplevelse som genom reflektion och indirekt ljus förvränger uppfattningen av rummet.

Reflect – Reshape handlar om upplevelsen av ljus och dess förmåga till föränderlighet. Ljus är en individuell upplevelse, med det menas att varje individ upplever ljus på ett personligt plan och skapar egna personliga associationer.

Ljuskällan belyser den reflekterande ytan som tillåter reflektionerna att expandera i en annan riktning och omformar rummet genom indirekt ljus. Vi ser det, vi tolkar det. Ljusbilden kan justeras och kommer upplevas olika då det formas och anpassas efter sin omgivning.

Under mitt examensarbete har jag lagt tiden på att undersöka dessa frågeställningar genom att experimentera med reflekterande material och olika ljuskällor. Jag ville skapa en ljusbild som avvek från hur vi idag ser ljus i offentlig miljö genom att spela med kontraster och skala. Målet var att tillföra en behaglig ljusupplevelse som är anpassningsbar för flera miljöer.

Assemble skapades i samarbete med Skandiform, för ett cirkulärt livscykel scenario där företaget hyr ut sina möbler löpande, samt renoverar och byter ut enskilda delar när de slits.

I denna kontext har jag utforskat hur en stols användningstid kan förlängas i offentlig miljö. Hela stolen eller bara vissa delar kan skickas tillbaka till Skandiform för att lagas, eller ändra utseende för att återanvändas på annan plats.

En utmaning har varit att formge stolens konstruktion i skilda delar, för att undvika lim i tillverkningen, och därigenom kunna återvinna alla komponenter. Dessutom behöver sammansättningen vara tillräckligt starkt för att utstå påfrestande miljöer. Samarbetet med Skandiform var ett tillfälle för mig att försöka anpassa projektet till deras tillverkningsmetoder och verktyg.

Formspråket synliggör sammansättningen för att tydligt förmedla hur de olika delarna monteras och kläs på stolen. Jag har försökt ta fram en utvecklingsbar form, som kan anpassas till olika människor och platser. Genom att kunna använda stolen o-, semi- eller helklädd och möjliggöra olika färgkombinationer hoppas jag ge utrymme för utökade interaktion mellan användare och produkt.

Hyllan DIO har växt fram ur ett utforskande av sneakersestetikens former, material och de underliggande subkulturer som utgör dess fundament.

Inspirationen hämtas huvudsakligen ur en forsande ström av nyheter, rykten och trendspaningar kring sneakers. Det vilda och orädda i dess estetik väcker tankar kring volym, färg och material, som när det är applicerade på en möbel infaller i den expressiva kategori jag anser väsentlig för att kunna skapa en spännande och samtidigt personlig hemmiljö.

DIO har imiterat och utvecklat den positiva trenden att addera en andel granulerat spillmaterial vid gjutning av sneakersulan. Genom att utforska granulat av återvunnet gummi som huvudmaterial vid gjutning av komplexa geometrier och exponera det råa spillet skapas mervärde i en klimatsmart estetik som bygger identitet.

Den gradients av infärgning på hyllans gavlar åstadkoms genom en experimentell anodiseringsteknik för att skapa en flytande övergång, från fotens uttrycksfulla formspråk och material, till hyllans krispiga gestalt.

Ett möbelkoncept om att ta vara på lokala resurser. Följ gratis-ritningen och gör den själv med virke från byggvaruhus eller betala för premium-versionen och ta den till din lokala möbelsnickare.

En gång i tiden fanns en affärsstrategi kallad “mönsterritningar”. Ritningar av möbler som beställdes och togs med till en lokal möbelsnickare som tillverkade den åt en – om man inte ville bygga själv. local-source.furniture är ett möbelkoncept inspirerat av mönsterritningar och open source. Med projektet vill jag lyfta tiden som krävs i skapandet av möbler, från formgivning till tillverkning samt inspirera till att bygga själv eller köpa lokalt.

Bänken är formgiven utifrån riktlinjer jag satt åt mig själv, dimensionerna är anpassade efter planhyvlad furu från byggvaruhus, verktygen du behöver är skruvdragare, borr och eventuellt såg. Formen är anpassningsbar efter olika dimensioner och går att upprepa åt flera håll för att möjliggöra en möbelserie.

Gratis-bänken är byggd av min mamma och premium-versionen är tillverkad av Oscar Wall, lokal möbelsnickare. Jag har byggt en utvecklad version av gratis-bänken i form av en hylla som visar hur formen kan utvecklas till fler möbler.

Allt finns att se på local-source.furniture.

Hur upplevs en möbel med andra dimensioner och proportioner än de vi är vana att förhålla oss till? Med stolen Peggy vill jag bjuda in till ett nytt perspektiv genom att leka med möbelns skala.

En stubbe och sten i skogen eller en kudde på golvet är föremål som fått mig att fundera på vilka sitthöjder som finns runt omkring oss samt var och hur vi sitter.

Med avstamp ur en annan typ av sittande har jag undersökt hur jag kan göra en stol som fångar gränslandet mellan barn och vuxen, litet och stort, nätt och klumpigt. Under processen har form, storlek och proportion undersökts med hjälp av människor i min omgivning som fått testa olika sitthöjder för att se hur stolen upplevs.

Stolen Peggy fungerar som en extra sittplats under sociala sammanhang i vardagsrummet och blir en del av sittmöblerna runt soffbordet. Stolarna är tillverkade i massiv ask samt furu och sammanfogade med träplugg samt lim.

Tre möbler där materialitet utforskats för att förhöja och medvetandegöra den sinnliga upplevelsen i interaktion med respektive möbel, med viljan att motverka alienerande livsmiljöer.

Genom research och egna upplevelser har jag upptäckt att moderna livsmiljöer, med tillhörande objekt, ibland är associerade med en olustig, främmande, ogästvänlig känsla. Teorierna jag funnit pekar på att denna alienerande upplevelse delvis beror på ett lösgörande av objekts meningsfullhet kopplat till människan, samt ett förpassade av objekts sinnliga kvaliteter.

I hopp om att motverka denna alienering, pådriven av den ökande digitaliseringen och konsumismen, har jag utgått ifrån tre kontexter: paus, kontemplation och besök, och syftat till att åberopa sinnliga kvaliteter funna i minnen/referenser kopplade till dessa. Materiella kvaliteter och känslor från minnena har applicerats på tre möbler: en pall, ett sidobord, och en stol respektive, för kontexterna.

Kroppens, och inte minst handens, inbjudande interaktion med möblerna har varit drivande i utformningen. I dialog med specialister inom respektive material har även dess inneboende materiella egenskaper eftersträvats.

Skadegörelse i form av vandalisering av busshållplatser ger en stor inverkan på människor och skapar otrygghet. Med den nya utformningen av busshållplatsen vill jag bidra till ett tryggare samhälle.

Projekt startade med min egen erfarenhet när jag själv stod vid en skadad busshållplats och undrade varför man inte kunde använda något bättre material? När jag började utforska frågan djupare förstod jag att det skulle inte räcka.

Skadegörelse är ofta förknippat med missnöje, med samhällets system. Eftersom nästan alla väderskydd i Europa är mycket lika varandra, så att de knappt upplevs som någonting som tillhör och är gjort för folk, kan en hållplats vara ett mål för skadegörelse.

Över tid har jag utforskat frågan: på vilket sätt kan ny design förbättra busskurer så att de ökar känslan av trygghet? Olika typer av research och experimenterande ledde mig fram till ett svar som jag tycker kan fungera bra. Jag vill genom att skapa en attraktiv och tilltalande hållplats visa att man tänker lite extra och bryr sig om alla. Med en busshållplats i ny- och genomtänkt design hoppas jag ge den ett mervärde samtidigt som den blir en uppskattad del i miljön den befinner sig i.

Custom är en designmetod skapad för att utmana och utveckla min roll som formgivare. Custom Chair är specialritad efter tekniken laserskärning och dess förutsättningar.

I samarbete med tre företag jag har utvecklat en designmetod anpassad efter produktionstekniker inom materialet metall. Metoden går ut på att översätta teknik i form. Custom Chair är specialritad efter laserskärning där alla mått och proportioner är skapta för att minimera mängden spillmaterial.

I mitt projekt ville jag utforska vad som händer i en omformad designprocess. Custom startade därför som en studie av metallindustrin där jag tittat på en mängd olika produktionstekniker inom materialet. Jag valde att utgå ifrån laserskärning, svetsning och bockning som har ekonomiska och tidseffektiva aspekter inom produktion.

Tekniken blev därefter ett förhållningssätt genom hela processen och kan nu styrka mina val utifrån teknikens förutsättningar och begränsningar.

Ett arbete som skildrar olika sinnesförnimmelser genom materiella sammansättningar.

Mitt examensarbete grundar sig i en sammankoppling av mina tidigare erfarenheter när det kommer till mode och textilt konsthantverk. Det är en undersökning kring det taktila och sinnesförnimmelser, materialitet och klassiska textila hantverkstekniker.

Under tidens gång av att skapa denna kollektion har jag lagt mycket fokus på att skapa en bärbar kollektion, med ett undersökande öga kring hur man subtilt kan utmana sociala normer hos bärarens upplevelse av att visa sin kropp. Det är en kollektion med en hyllning till den textila hantverkstekniken och till den mänskliga kroppen.

Som metod har jag valt att fördjupa mig i olika textila hantverkstekniker, och genomgående arbetat med bland annat lappteknik för att sammanfoga material som jag finner har intressanta egenskaper. I denna kollektion har jag valt att i huvudsak arbeta med sinnesförnimmelser utifrån hur man kan uppleva ett plagg visuellt, vid beröring, samt genom ljud och rörelse.

Går det att tillföra mystik på en funktionell form? Mitt undersökande grundar i mötet mellan två starka konstnärliga uttryck, den funktionella formen och mitt fria måleri.

Jag har blickat tillbaka i tiden, till det kreativa konstnärshem jag växte upp i. Den tydliga avgränsning mellan den funktionella uniformen och hur mitt färgstarka måleri blev min utgångspunkt. Hur kan jag överföra konsten till en modedesign kontext? Kan det visuellt väcka en tanke om modeindustrin, genom att försöka se och uppskatta mode mer som ett högt värderat konstverk?

Pandemin har bidragit till att jag fått stanna upp och reflektera. När jag målar är jag ett med nuet och tiden. I mitt måleri på duk vill jag förmedla känsla och lyssna till sinnena. I kollektionen får färgerna ta plats på långa silhuetter som flyger i rörelse, i kombination med ett skräddat uttryck, detaljer, knappar och kragar.

Transformationen till digitalt print har varit en stor del av processen för att bevara mystiken. Jag har valt att jobba med material som på ett spännande sätt skapar kontraster. Många material är också återvunna eller spillbitar. Material: Läder, mocka, ull, siden, chiffong, sidensatin och sammet.

Mitt sista år på Beckmans tillbringade jag tid åt introspektion. Vad är mina styrkor? Vad faller mig naturligt? Vad är konstlat? Hur “äger” jag mitt uttryck? Vad är det som verkligen inspirerar mig?

Min inspiration för den här kollektionen är det nödvändiga utövandet av eskapism och behovet av att få känna sig vacker. Hur går jag tillväga för skapa något som förkroppsligar min inspiration och förmedlar känslan av att känna sig vacker och ”bortom vardagen” till bäraren?

Inom modepsykologi talas det mycket om hur man projicerar utåt; vem man vill vara och hur andra uppfattar en. Jag är inte tillfreds med den förklaringen och tycker snarare att det verkliga och viktiga fenomenet är hur stor roll mode har för oss personligen, inåt; som ett helande element.

Plagg har attribut och värden som påverkar bärarens sinnesstämning. De hjälper individen att uppnå självtillfredsställelse, att känna sig vacker, till och med för en bråkdels av sekund, kanske uppleva att man ej befinner sig i denna tid, på denna plats. Vikten av det har, om inte annat, blivit påtaglig under det senaste året på grund av pandemin.

Jag upplever att det finns förväntningar på designers att nischa sitt estetiska uttryck och vara konsekvent i det, men under examensarbetet har jag insett att mina olika stilar istället blivit min stora tillgång.

Själv har jag länge känt att jag pendlar mellan två ytterligheter i mitt uttryck. Å ena sidan vill jag skapa mode som utstrålar elegans och femininitet, å andra sidan göra mode som är oversized och sportigt. Jag har många gånger försökt välja ett av dessa designuttryck men lika många gånger ändrat mig, och den här obeslutsamheten har länge varit en svag punkt i mitt självförtroende som designer.

Men inför arbetet med min examenskollektion gick det upp för mig att jag faktiskt alltid pendlat mellan just dessa typer av estetik, redan som barn gick jag periodvis klädd i uteslutande prinsessklänningar eller också enbart ridkläder alternativt min storebrors alldeles för stora sportkläder.

Det här fick mig att inse hur motsägelsefullt det är att begränsa sin kreativa process och därför har jag under mitt examensarbete valt att jobba med båda uttrycken och kommit att se på obeslutsamheten som en stor tillgång istället för svaghet. Den här kollektionen är en tribut till oenigheten i mig och alla de influenser som skapat den.

Hur kan jag skapa en kollektion som jag kan drömma mig bort i, som gör mig lycklig och som gör att jag kan fly från verkligheten?

Tiden under pandemin har jag känt ett större behov av att fly från verkligheten, ett behov av att drömma mig bort till andra platser. Kan jag skapa en kollektion som tar mottagaren till en slags utopisk drömvärld? En kollektion som förhöjer en själv och utstrålar glamour.

Hur kan färger påverka oss positivt och vad händer med dom när solen kommer fram? Hur kan jag gestalta detta med min kollektion? Projektet är inspirerad av min tid på tropiska platser, saker som jag själv har upplevt.

Formerna i kollektionen har utarbetats med hjälp av dekonstruktion och drapering på docka. Mönstren är inspirerade av zebror och giraffer som kombinerats i olika dimensioner. Färgerna kommer från känslor och från resor. Rosa, limegrön, turkos och krämvitt är de färger jag använt i min kollektion. Materialen är silkessatin, återvunnen bomullsatin, återvunnen stretch polyester, strutsfjädrar och glaspärlor.

Ett arbete som speglar mig som kreatör, mina karaktärer och drömmar. Jag vill bli det jag skapar.

Oavsett vad som kommer och går kommer hon alltid att vara huvudpersonen i min pjäs. Spelar varje dag som om det var hennes egen. Hon dansar och sjunger och skrattar och gråter och känner varje sekund av det. Hon står där framför hela världen och hon tror att hon är det enda som någonsin funnits. Bara för ett ögonblick av en dagdröm. Sedan går jag tillbaka till verkligheten. Världen.

Karaktärerna och drömmarna ... Jag vill designa små versioner av mig. Dela upp mig själv och mina alter ego i en grupp karaktärer, mina karaktärer. Namnge dem och ge dem liv. Välkommen till Mathildas värld, i
detta kapitel lär du dig vad hon är, kan vara och vad hon drömmer om att bli.

För att kunna åstadkomma detta till en hög emotionell grad är det viktigt att hålla sig på en ärlig och självsäker bana genom hela resan. Skapa med en nerv och metodik som jag känner mig som mest bekväm med och förstår. Inte bara för att få ut det råa och ärliga men även för att ha roligt hela vägen genom arbetet.

Jag har gjort ett självbiografiskt arbete som tar avstamp ur minnen från min uppväxt. Den handlar om individen kontra kollektivet. Det är en surrealistisk gestaltning av den enskilde individens inre kamp att försöka passa in.

Bakgrunden till mitt arbete är att jag befinner mig sedan 3 år tillbaka i en ny stad, snart med en ny identitet som modeskapare. Tankar som uppkommit under projektets gång har handlat om vem jag är och vart jag kommer ifrån. Vilka minnen jag bygger min identitet på.

Min vision är att visualisera den enskilde individens kamp i att hitta sin plats och att försöka förstå hur präglade vi är av vårt kulturella och kollektiva arv. Arbetet har resulterat i en damkollektion som tar avstamp ur den moderna hållbara garderoben, samt folkhemmets garderob, som inspiration för material och kollektionsuppbyggnad. Jag har undersökt dessa olika plaggs karaktär och vad de har för betydelse för mig, och hur jag kan erövra dom och ge dom ett personligt uttryck.

De tekniker jag valt för att visualisera identitet och individens kamp, är en crevésteknik som innebär att göra hål i tyget för att synliggöra insidan, som en trompe l’oeil-effekt för att skapa olika effekter med hjälp av digital print, Idén kommer från – och är en hyllning till – Elsa Schiaparelli.

Ett undersökande arbete om påklädning och plaggets förväntade funktioner. Inspirerad av mina systerdöttrar, Elsa sju år och Edith fyra år, som ännu inte kan läsa alla sociala koder eller är så starkt påverkade av förväntningar.

Mina systerdöttrar är i det stadiet i livet då dom inte har relationer till allt eller känner sig styrda av plaggets förväntningar. Det kan vara ett ovetande kring vissa plagg, att någon av dem har kodat av ett plaggs funktioner fel och råkat satt på sig en tröja som byxa. Det tillför en spänning i den annars rutinmässiga akten att klä på sig- en tröja är plötslig inte en tröja och dess redan bestämda ändamål blir betydelselöst.

Jag kan också uppleva en ej medveten nonchalans hos Elsa och Edith i deras inställning till kläder, som grundar sig i lek och nyfikenhet. Att kläder och även andra saker som båda vet vars syfte är, inte stoppar dom från att ändå utforska dess funktioner. Jag finner inspiration i hur båda kan ta en tröja, byxa eller halsduk och inte bara klä på sig plagget eller accessoaren. Utan istället synliggöra den annars tysta akt som påklädnad ändå är, och fråga sig själv: hur ska jag ta på mig den här byxan? Och inte låta den redan bestämda relationen till byxan, eller de koder som dom kan läsa av, styra hur dom kommer använda plagget på sin kropp.

Då påklädning som handling är en central del i detta arbete har processen att klä mig själv blivit en viktig utgångspunkt för att hitta nya relationer mellan plagg och kropp. En tidigare lärare inom måleri sa till mig en gång att ”rita vad du ser, inte vad det är”. Jag vill applicera den metod i processen - klä mig i det jag ser, och inte i vad det är.

En reflektion av mitt liv, att ta tillvara på ett ögonblick eller en spegelbild. Vad innebär reflektion och hur kan reflektion tolkas och gestaltas?

Jag vill forska kring begreppet “reflektion”, vad innebär reflektion, hur kan reflektion tolkas. Reflektion har många betydelser, några som jag har valt att gå djupare i; tillbakablick och spegelbild.

Mitt syfte är att spegla mina egna reflektioner samtidigt som jag visar reflektioner med andra betydelser. Jag vill skapa en kollektion av hög kvalité, där jag lyfter fram färg och material. Tanken med kollektionen är att visa hur reflektion kan gestaltas med olika tankar och idéer. Kollektionen är blandat dam och herr, och jag har också valt att mixa mer manliga plagg, såsom kostymer med mer “kvinnliga” draperingar.

En central teknik i min kollektion som jag använt mig av är marmorering – då jag målar på vatten och skapar ett avtryck på tyg – som att fånga en reflektion. Utöver det har jag valt att använda mig av screentryck, lappteknik och stickat.

Denna kollektion är en utforskning av dubbla kulturer och det mångkulturella arv, som försöker återanslutas till dessa rötter samtidigt som man försöker ge en bemyndigad vision om kulturell mångfald.

This collection is an exploration of bi-culturality and multicultural heritages, trying to reconnect with these roots while also trying to give an empowered vision of cultural diversity.

De dubbla kulturerna är en viktig komponent i min kreativa process. Men det är också något som jag ganska nyligen har börjat reflektera kring, särskilt efter jag flyttade till Sverige. Plötsligt började min kulturella identitet och mitt ursprung bli en avgörande och jämförande punkt i människors ögon och därefter för min egen vision av mig själv.

Europa återupptas i en judisk-kristen kultur och detta argument används ofta på ett nationalistiskt sätt för att skapa motsättningar mellan människor och bekämpa invandring. Detta skapar en känsla av utestängning och en tendens att ignorera porositeten mellan kulturerna som enligt min mening ett av de största sociala problemen i västerländska samhällen idag.

I det här projektet ville jag belysa detta problem och försöka prata om min egen berättelse för att förmedla en förstärkt vision av mångkulturella människor. Jag ville undersöka hur kan vi integrera de olika och komplexa bakgrunder i ett modernt modesammanhang.

ÇOK GOTT är en bok som synliggör kulturarvet i förorten, genom en receptsamling baserad på insamlade recept från olika förorter i landet.

I dagens medieklimat möts vi ofta av ett förenklat narrativ av förorten. Berättelsen fokuserar ofta på utsatthet, utanförskap, kriminalitet och segregation. Men det är inte hela bilden av dessa platser. Jag har velat utmana denna beskrivning av förorten genom att lyfta fram något helt annat, nämligen maten.

Med hjälp av en enkät undersökte jag relationen mellan mat och kultur hos personer med förortsbakgrund, där över 300 personer svarade och skickade in sina favoriträtter och recept. Baserad på dessa svar, skapade jag en receptsamling som är tänkt att synliggöra detta underrepresenterade kulturarv.

I mitt arbete har jag även undersökt hur man kan nyansera bilden av förorten. Genom att lyfta berättelser och bilder som inte bara lyfter fram problem utan också nyanserade beskrivningar av vardagen, samt jobba med “förortssvenskan” som tonalitet i min bok, hoppas jag på att bidra till en mer nyanserad bild av förorten och de personer som talar detta sociolekt.

Boken finns att köpa i begränsad upplaga under examensutställningen och att läsa digitalt på cokgott.se

Mitt examensarbete är ett självutforskande av identitet ur ett posthumanistiskt perspektiv. Resultatet är tre självporträtt där jag gestaltar min mångfacetterade identitet i form av en avatar.

Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av datorspel som World of Warcraft och The Sims, men på senare tid har jag börjat fundera över relationen mellan spelare och spelkaraktär. Mina tankar har kretsat kring den icke fysiska existensen av människan som individ och hur karaktärer i datorspel kan vara ett sätt att existera utanför fysiska kroppar.

I spel finns det olika karaktärer som är till för olika ändamål, precis som i verkliga livet där vi anammar olika sidor av oss själva vid specifika tillfällen. Identitet är inte binärt eller statiskt – identitet är flera sätt att vara på samma gång eller olika från dag till dag, situation till situation.

Självporträtten är skapade i 3D program och hämtar inspiration ur ett fenomen i gaming som kallas för “skins”, där en och samma karaktär har olika utseenden som belyser unika egenskaper. Jag visar upp tre av alla mina sidor av min identitet: mod, lekfullhet, och sårbarhet.

Jag behöver inte definieras av min fysiska kropp, jag är den jag väljer att jag vill vara.

COPY RIGHT belyser hur ett möte mellan en ung kreatör och designbranschen kan se ut idag. Vem har rätt att kopiera vem? Var går gränsen mellan influens och plagiat? Och hur känns det när någon annan vinner på din idé?

Steget in i arbetslivet är ett stort steg för designstudenten, in i en värld av skrivna och oskrivna lagar. Designbranschen är eftertraktad och konkurrensen är påtaglig.

Kopiering är ett mänskligt beteende. Vi lär av varandra, vi härmar för att lära. Kopiering kan vara ett sätt att förvärva nya redskap och uttryck, inte minst i konstnärliga utbildningar. Men vad händer när kreatör möter branschen och branschen inte bryr sig om copyright?

Jag har i kortfilmen COPY RIGHT utforskat kopiering utifrån perspektivet som oetablerad kreatör. Inspirerad av verkliga händelser där oetablerade kreatörers verk kopierats av större företag, vill jag ge inblick i allt vanligare erfarenhet.

Creating in Abundance är en workshop i att skapa överflöd av former genom åtta övningar. Deltagaren vägleds av ett workshop-kit och musik. På examensutställningen startar workshopen var 30e minut och pågår i 16 minuter. Jag är intresserad av improvisation, inre monolog och experimentella metoder för att skapa former och ville utveckla detta utforskande till en workshop.

Jag vill bjuda in till att skapa egna flöden av former för att möta sitt sinne halvvägs. Projektet har lärt mig att många frågor finns i skapandet och att vi genom spontan aktivitet kan vi lära oss att förstå.

Vi lever i en värld av överflöd i våra feeds och i våra tankar. Med workshopen vill jag visa på överflödet som finns inom oss och låta deltagare se värde i deras egna uttryck. Projektet har resulterat i ett workshop-kit som har utvecklats genom tre workshop-studier: Pilot, Self & Auto. Detta kit leder workshopen på examensutställningen.

Workshopens resultat dokumenteras i en bok och på instagram-sidan @creatinginabundance

En visuell dokumentation sprungen ur isoleringens ängslan och reselängtan där jag utforskar resande i min hemstad. Hur uppnår jag stimulans och nya intryck i en tid av isolering och stängda gränser?

Jag känner mig avtrubbad. I en tid där det inte är möjligt att åka iväg har jag som de flesta andra varit isolerad, vilket har gett upphov till ångest, klaustrofobiska känslor, understimulans och ensamhet. Hur kan jag bryta vardagsmönstret och få den mentala stimulansen jag annars får på resande fot? Resor ger oss en nyanserad bild av världen och ökar empatin till det främmande.

I det här projektet vill jag undersöka i vilken utsträckning jag, på ett säkert sätt, kan resa just nu. Vad blir skillnaderna emotionellt för mig och kan jag överhuvudtaget försätta mig själv i det mentala resetillståndet när det sker i mina bekanta miljöer? Med fokus på intryck och känslor jag fått i stunden, har jag kartlagt olika impulser och svängningar under resans gång. Detta för att komma så nära känslan av att resa och förhoppningsvis få en annan inställning och förhållningssätt till resande i stort.

Resultatet av min undersökning presenteras i form av en hemsida.

URL: flight-mode.se

Miljoner arter som är oupptäckta, hur många miljoner är omöjligt att veta. Hur ser de arterna som kommer att dö ut innan de upptäcks? Possible Planet är en kort naturfilm som skildrar just dessa.

Människan har förmodligen inte katalogiserat mer än en sjättedel av livet på jorden. Possible Planet handlar om de arter som inte än upptäckts av människan. Genom att visa upp ej upptäckta arter, funderar projektet kring människans plats på jorden.

Antropocen, människans tidsålder, har inneburit att vår påverkan på jorden förändrat jordens geologi, ekosystem och klimat. Vi befinner oss i en ny tidsålder och måste se oss själva som geologiska aktörer. Vårt förhållande till jorden är förändrat. När vi ser på jorden som en plats för oss att nyttja upplever vi att det är de enda med ett egenvärde. När en art upptäcks av oss, har den för oss inte existerat tidigare, trots att arten fyllt en plats på jorden långt innan vår upptäckt.

Possible Planet använder naturfilmen som verktyg. Dessa produktioner är skapade av människan, där ser vi jorden genom människans blick. Vi ser vår kultur reproducerad i naturen. Genom Possible Planet hoppas jag vi kan se en glimt av en värld frånkopplad människan.

I Mood Marks utforskar jag ett nytt sätt att kommunicera intention och tonalitet i text genom att stöpa om smileys och emojis i typografiska tecken.

Idén till Mood Marks började med observationen att en stor del av kommunikationen idag sker via korta textmeddelanden. Samtidigt tar vi emot fler meddelanden i en allt snabbare takt. Detta innebär att varken avsändaren eller mottagaren kan förväntas lägga ner den tid som krävs för att formulera (eller läsa) detaljerade beskrivningar av sinnestillstånd, stämningar och känslor.

Emojis och smileys är ett sätt för användaren att snabbt kommunicera vilken känsla en text ska förmedla. Men det finns situationer där många upplever att det helt enkelt inte passar att använda en emoji eller smiley – till exempel i formella sammanhang eller av stilistiska skäl – men där avsändaren ändå känner ett behov av att understryka en känsla eller ton på ett effektivt sätt.

Med Mood Marks utforskar jag ett komplement till smileys och emojis. Genom att integrera smileys med traditionella skiljetecken skapar jag ett typografiskt tecken som ska indikera ton och känslor på samma sätt som smileys och emojis.

URL: moodmarks.org

Kamera Obskyra är en berättelse i bokformat om en borttappad digitalkamera – en berättelse om att lära känna någon på håll och om hur man gör en fotobok utan fotografier.

För tolv år sedan fastnade en digitalkamera i blixtlåset på min väska mitt i publikhavet under en konsert. Kameran var inte min, inte heller bilderna däri. Under årens gång har bilderna och kameran blivit en del av mig och mina minnen samtidigt som slumpen har fört mig samman med kamerans ägare: K.

I boken har jag utforskat det privata och offentliga inom fotografi med den upphittade kameran som fallstudie. Jag har dragit paralleller till konstgenren Found Photography och undersökt föregående projekt med liknande teman. Bokens gestaltning är ett visuellt experiment på hur jag som bildskapare balanserar på gränsen för censur och upphovsrätt, för att samtidigt ställa frågan: vad händer med bilder över tid?

Och självklart handlar det också om att återlämna något som länge varit borta.

Med pennan söker jag efter min syster, som inte längre finns. Min syster, som jag inte minns, men som jag ändå känt hela livet.

Min syster föddes i november 1994. Trots att vi bara fick ett år tillsammans, trots att jag inte minns henne, har vi vuxit upp tillsammans. Hon finns i de relationer jag har till andra. Hon finns i hur vi pratar om henne, minns och föreställer oss henne.

Min syster finns också i mig som en tagg. Som en skavande, gnagande orättvisa. Hon finns i hur jag flyttar till Stockholm, söker till designhögskola och söker jobb på reklambyrå. Hon finns i hur allt som är lätt för mig, hade varit svårt för henne.

Med pennan som verktyg navigerar jag mellan rum och jämför min position med min systers. Jag söker efter min henne i samhället. Jag söker efter henne inom visuell kommunikation. Jag söker efter henne på Beckmans. Min syster hade Downs syndrom, och jag lägger dagligen märke till att de rum som jag rör mig i, inte är till för henne.

Vad skiljer dagdröm från verklighet? Daydreams & other Realities är en spelbok som tar avstamp i kvantfysikens teorier och låter läsaren med sin riktade uppmärksamhet forma berättelsen.

Projektet är inspirerat av potential och möjligheter. Potential som något man ser i sig själv, men också lagrad energi, vilket i sig är en möjlighet. Om du fick vifta ditt spö, vad skulle du då vilja? Idén för projektet grundar sig i frågan om vi som människor har ett mentalt trollspö som vi ännu inte lärt oss använda, som människan ännu inte förstår sig på.

Spelboken behandlar ämnen som dröm, verklighet, affirmation, intention och dess samband till ens Jag och har målet att inspirera läsaren till att vara sitt eget livs författare, skapa sin egen verklighet. Formen är inspirerad av konkret poesi där typografin styrs av handlingen på sidorna.

I spelboken är du som läsare huvudkaraktären och formar berättelsen medan du läser. Boken försöker plantera en idé hos läsaren om att hen med sin riktade uppmärksamhet kanske kan påverka sin uppfattade verklighet, där pennan blir en symbol för det mentala trollspöt.

Kierkegaards estetiker designar framtidens människa. I mitt projekt blir estetikern en liknelse för flyktiga nöjen, slumpen och inkonsekvens. Vad betyder det för människans evolution?

För att förhålla oss till teknikens utveckling inom syntetisk biologi, vill jag se till filosofins teori av betydelsen att existera i vår tid. Filosofen Kierkegaard menar att existensen inte är det som har inträffat, den ser till människans möjligheter och absurditeter, allt som vi kan bli. Vad är incitamentet bakom den evolutionära förändringen och vad kommer människan vilja bli?

Om idéer inte utmanas och utvecklas, förändrar vi heller inte verkligheten. Syftet och målsättningen med projektet är att uppmuntra betraktaren att ifrågasätta vår tid och samtida människa, på ett fantasifullt, oroande och tankeväckande sätt. Jag inspireras av området design som kritik, att utforska idéer innan de blir verklighet och att ställa frågor snarare än att ge svar.

Jag tror att tankar och idéer som existentialismen rör kan skapa kraftfull förändring. Dess mångsidiga tänkande kan hjälpa oss att föreställa vår egen person, vårt förhållandet till jorden och inte minst skydda vår framtid. Jag använder mig av metoderna och verktygen Consequences game/Exquisite Corpse och CRISPR-tekniken för att knyta an till Kierkegaards estetiker där jag spekulerar kring en dystopisk samhällsvision.

URL: exquisitecorpse.info

Kan artificiell intelligens, AI, konkurrera ut designerns? Eller kan AI istället bli ett värdefullt hjälpmedel för designerns? I mitt arbete belyser jag potentialen och gränserna för AI genom mode.

AI förväntas underlätta människors vardag men också ersätta många jobb inom både service- och produktionsindustrin. I projektet undersöker jag potentialen och begränsningarna för AI genom kläder och mode – ett område vi alla har en relation till.

Projektet undersöker om AI redan idag kan ersätta mänsklig design eller vara ett hjälpmedel för en designer. Jag har genomfört över 20 experiment i programvaran Playform. Experimenten har omfattat både exklusiva modevarumärken och ”snabbmode”. Resultaten har utvärderat utifrån kreativitet, mönster, form och skönhet. Några resultat har modellerats i 3D.

Projektet visar att AI kan skapa kreativa mönster men har svårigheter att skapa en tilltalande form. Den kontext av komplex mänsklig historia och kultur ur vilken en mänsklig designer formar sin design går också förlorad. Frågan är också vad som händer med mångfalden och kan AI-design verkligen uttrycka vår personliga identitet?

Ghost Story är serienovell om en besvärad konstnär som hemsöks av både sina egna tankar och faktiska skepnader. Detta är inte den läskiga sortens spökhistoria – men likväl en historia om spöken.

Jag har ett tag funderat över nostalgi och visuell återanvändning. Efter att i vintras läst essäer av den brittiske kulturteoretikern Mark Fisher om dessa teman, blev jag intresserad av att utforska det vidare.

Fisher lyfter begreppet "hauntologi" (myntat av filosofen Jacques Derrida) – ett mystiskt koncept som ingen riktigt verkar vilja förklara konkret, men som sätter ord på en stämning i vår nutid där en ändlös tillgång till historiska artefakter och idéer gör oss hemsökta. Av såväl dåtidens spöken som av förlorade visioner om framtider som aldrig blev. Derridas poststrukturalistiska begrepp används ofta i syfte att kritisera samhällsstrukturer, genom såväl Fishers texter, som i filmer av journalisten Adam Curtis, vilka också har inspirerat projektet.

Jag ville göra en serie som rörde sig på ett teoretiskt och (i alla fall för mig) svårförståeligt plan. Inte i syfte att argumentera för en åsikt – utan snarare uppmuntra till reflektion och framkalla igenkänning. Samtidigt ville jag hålla en avslappnad ton och låta bilderna och det gåtfulla ta plats.

Pyramid är en fysisk gestaltning av en klasspyramid som visar förödelsen av mitt levnadssätt 2021. Den redovisar genom satir hur jag skapar barnarbetare och diktatur genom tandkräm och vattenkokare.

Tydlig och enkel grafik som förklarar världen tog sin revansch genom pandemin. Som visuellt uttryck försöker jag här förklara en komplex världsordning lika enkelt. Mitt projekt handlar om att gestalta de absurda händelserna som framkommer i ett samhällssystem där få människor har mycket makt över många människor. Genom 12 små rum berättar jag om rollbesättningen i samhällskroppen 2021. I min designprocess ifrågasätter jag alltid allvaret i vår samtid med satir, vilket jag även gjort här.

Pengar som designverktyg har alltid fascinerat mig och jag vill därför göra en illustration över hur ekonomisk fördelning kan gestalta samtiden på ett progressivt och humoristiskt sätt.

I mitt skapande arbetar jag ofta genom fysiska objekt som kan förstärka budskapet. Tillsammans med designern Carl Folkesson är pyramiden byggd i MDF och har måtten 125 hög och 148 cm bred och väger 48 kilo.